Vilse i staden

Det har varit en minst sagt intressant dag. Imorse tog jag och Gabbi en segelbåt till Kusamba för att sen åka vidare till Semarapura. Vi hade läst så bra om Sidemen road. Efter att ha varit incheckade på stadens enda hotell och spatserat runt gatorna med blickar som ville mörda insåg vi ganska snabbt att vi vantrivdes. Så vi tog vårt pick och pack, ett par slantar kastade i sjön och åkte vidare till Ubud. 

I Ubud gick vi, i vad som kändes som en evighet, för att hitta ett guest house med pool. Ubud ligger nämligen inte vid kusten och är som resten av Bali - svettigt. Till slut hittade vi Warsa's, ett jättefint ställe med pool och gratis wifi, inklusive frukost och trevlig personal (som gav oss rabatt.)

Vi hittade ett billigt och gott ställe att äta middag på, men glömde såklart att det var tio procents tax på det. Som på de flesta restauranger här på Bali. Det var iallafall värt det. Ubud är den hälsosammaste staden jag någonsin varit i. Det är hälsobutiker efter hälsocaféer efter hälsomassagställen. Det är galet. Nästan som en liten hälso-sekt. 

Efter middagen bestämde vi oss för att ta en promenad och leta upp den omtalade bokaffären Ganesha. Vi hittade den, men den var stängd. Och för att göra dagen ännu mer spännande bestämde vi oss för att inte ta samma väg hem. Vilket två redan vilsna själar nog ska undvika. Klockan blev mer och mer och det blev mörkare och mörkare. Och när det är mörkt gillar hundarna att komma fram. Oftast brukar de vara lätta att ignorera, men just ikväll var det en som sprang väldigt fort fram, rakt mot oss. Vi hann inte långt innan den var framme, och vi stod och skakade och skrek "nej, bort, försvinn!" och viftade med våra vattenflaskor. När den stod och väntade in sin andra galna kompis sprang vi illa kvickt in till närmsta tända byggnad, vilket var en sömmerskas hus, till hon och hennes två barn. Hunden visade sig vara deras, och alldeles för lekfull. Efter att ha tagit skydd i sömmerskans hus i ett par minuter hjälpte hon oss ner för gatan. När hunden försvann tackade vi för hjälpen, pustade ut och gick vidare. Självklart kunde vi inte hjälpa att titta bak lite då och då, och rätt som det var, var hundajäklen där igen, med skarpa ögon på oss som mål. Vi tog till samma försvarsteknik som första gången, att springa in till första bästa tända byggnad, som den här gången var en liten souveniraffär. Den gamla damen pratade väldigt bra engelska och hjälpte oss att ta skydd och hålla koll på hunden. "Jaaa, scary jaa" sa hon. Vi höll med. Därefter fick vi fråga oss hem, och det visade sig att vi gått fram och tillbaka, i cirklar och ut i ingenstans. Med en förvirrande karta i handen. Det var första och sista gången vi utforskade Ubud by night. Hädanefter håller vi oss till dagsljuset och huvudgatorna!

Mitt kvällskaffe blev ett minne blott. Nu ligger vi nerbäddade och har ont i fötter och huvud efter kvällens tvåtimmars promenad.
Kommentarer

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback